Skönhet

Igår var jag på partaj hos en kompis. Jim är en kollega till Mikael och hans flickvän Luma och jag har blivit kompisar...det var hon som fyllde år. Uppfrikskande med partaj där inga hade barn, inget barnsnack, schyssta drinkar och ett partaj som höll på långt in på småtimmarna...

Jo, vi hade en diskussion om det här med skönhetsoperationer, som ju är oerhört vanligt här. Det visade sig att en av tjejerna på festen hade botox i pannan och i kinderna, nya bröst och gjort fettsugning på låren. Denna tjej var smalast av oss alla, sådär 30 år och väldigt vacker.

Jag har ofta funderat på vad jag egentligen tycker om dessa ingrepp. Jag tycker generellt att varje individ ska göra det som den mår bra av. Jag kan förstå att filmstjärnor och modeller känner att det är nödvändigt eftersom att deras ansikten är deras arbetsredskap. Problemet är att de, i vårt mediasamhälle, är många unga människors förebilder, deras rynkfria, smala, storbystade kroppar skapar ett snedvridet skönhetsideal.

Jag kan visst tycka att det inte är så kul när jag ser nya rynkor dyka upp i ansiktet, men skulle ändå inte gå så långt som att spruta in nervgift i kroppen (vet att det finns de som älskar sina rynkor...jag är inte en av dem). Som mamma till en liten tjej (och kille) så tycker jag också att jag vill vara en god förebild och hur ska jag kunna säga till dem att de duger utan att själv backa det påståendet??

Samtidigt som jag känner att dessa ingrepp inte är något för mig så vill jag verkligen undvika att vara moraltant. Människor är olika och drivs av olika saker och det är upp till var och en att skapa sin egen lycka (eller att försöka att skapa den).

Jag ser dock på de människor runt omrking mig som gjort ingrepp och de är inte lyckligare för det, tvärtom, det verkar som att de aldrig får nog, rättat till ansiktet, då är det brösten, eller låren eller magen som ska finjusteras. Tjejen på partajet berättade hur hon nu vill göra en ansiktslyftning...