...är inte de som jobbar på SLAC (Stanford Linear Accelerator Center), med världens längsta accelerator (3.2 km lång) där elektroner och positroner accelerar så att det står härliga till.
Fikade idag med en kompis som är forskare där och hon berättade lite om hur dessa snabba elektroner och positroner när de kolliderar uppbringar energier (det var ju inte igår jag satt i skolbänken och läste fysik precis), vilka hon och ca 500 andra forskare från hela världen sedan studerar.
SLAC kan stoltsera med 3 nobelpristagare och utformade också tillsammans med CERN (European Laboratory for Particle Physics) World Wide Web i slutet av 80-talet, det var ett enkelt sätt för forskarna att dela information. Lite kul kuriosa tycker jag!
Thursday, August 23, 2007
SLAC-kers
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Min fd pojkvän (engelsman) jobbade (och jobbar fortfarande vad jag vet) på CERN i början av 90-talet när jag var au-pair i Genève - så jag har varit nere och besökt partikelackeleratorn under jorden ngnstans mellan Schweiz och Frankrike. Det kändes som värsta James Bond-filmen kommer jag ihåg att jag tänkte! Och jag skickade email från hans dator på CERN till min pappas dator på IBM 1994! Oj som utvecklingen har gått framåt!
Petra, hehe, vad lustigt det är det där med den enormt snabba IT-utvecklingen. Tror att jag fick min första email i mitten på 90-talet och nu kan jag för allt i världen inte förstå hur man kunde leva utan! :)
Kul att du kollat in en sådan där accelerator, själv har jag bara sett SLACs på håll...borde ju faktiskt gå och kolla in den lite närmare.
Post a Comment