...det får man ta och vänja sig vid när man bor här i Bay Area. Som jag skrivit om tidigare så är det ju ett stort antal USA-bor som flyttar på sig årligen och här i Kalifornien är det extremt med runt en halv miljon personer som flyttar från staten varje år och något färre som flyttar hit. Vi har redan varit med om att goda vänner flyttat tillbaka hem till Sverige och nu är det dags igen!
Igår hade vi avskedspartaj för J och J vars familj har blivit väldigt goda vänner till vår familj. De ska, efter 3 år, återvända hem till Sverige. Har du haft en sådan där vän som du träffade lite senare i livet men som ändå kommit dig väldigt nära? En vän som ser när du behöver hjälp och trots dina protester ser till att du får hjälp ändå. En vän som lyssnar och bryr sig om allt i ditt liv, från det lilla till det stora. En vän som du kan gråta ut hos. En vän som du kan skratta och ha otroligt roligt med. En vän som du kan diskuteral ALLT med, från filosofiska frågor till värsta skvallret. En vän vars barn har blivit en stor del av ditt (och dina barns) liv. En vän som kommer till dig när hon behöver ventilera. En vän som du ringer och säger -Du, jag kommer över NU. En vän som kommer över, utan att ringa innan. Om du har/haft en sådan vän så förstår du säkert vilket oerhört tomrum det kommer att bli när en sådan vän flyttar....
...men som tur är så är det ju inte som när jag var utbytesstudent i Kansas City i mitten av 80-talet, då det tog flera veckor för ett brev att nå sin destination, och därmed över en månad för en diskussion att ta form (för det kostade skjortan att ringa!). J kommer inte längre att finnas några hus bort, men vänskapen kommer att finnas där, det får jag trösta mig med!
Sunday, June 3, 2007
Vänner som kommer och går...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
11 comments:
Åh, nej vad tråkigt för dig!! Jag har en sådan vän, min kompis P. vi vet vad den andre menar även om vi inte alltid säger det till varandra. Vi skrattar och gråter med varandra. Skulle jag förlora henne i min vardag skulle den bli ordentligt grå...vill inte ens tänka på det.
Jag lider med dig och skickar största tröstkramen! Även om man kan ringa för en väligt ringa penning (jag använder förresten SunRocket, där ingår obegränsade samtal till Sverige utan extra kostnad utöver månadsavgiften när jag ringer Sverige)och mail och bloggar finns så är det inte samma sak.
Ni kanske kan göra som jag och min man gjorde då vi väntade på att mitt gröna kort skulle bli klart? Vi köpte en hel bunt med gulliga, fåniga, roliga kort och skrev lite varje dag under en tid. Även om man får mail och telfonsamtal så var de korten jätteviktiga för oss. När jag städade hans kontor för ett tag sedan så jag att han hade behållt allihop...från 97...
B-a-m-s-e-k-r-a-m!
Å jag vet bara alltför väl hur det där känns!
Jag har förlorat så många vänner under mina år i US. För precis som hos er i silicon valley är vårt område här i "the dulles corridor" motsvarigheten på den här kusten. FOLK kommer och går, hela tiden...En del vänner klickar man fullt och sant med på¨en ggn. Det sorgligaste avskedet för mig var när jag förlorade min australiensiska väninna o hennes man o son...Dem flyttade hem till Melbourne igen, och det var 99, sen dess har vi inte setts. Julkort utyts o ett o annat e-mail, men inte mer än så...
När hon for grät jag bittert. Det blir ju aldrig samma sak igen.
Sen har jag genom året sagt "hej då" till x-antal svenskar som flyttat hem igen. Sorgligt, sorgligt men inte lika definitivt.
Ja, tack och lov för e-mails, bloggar och sms!!!
Jag vet hur du känner det, och det är INTE kul---
Kram!
Låter som en underbar vänskap. Än har jag ingen sådan vän här men jag hoppas att jag får det någon dag. Nu är det som tur är lättare att hålla kontakten. Det är dock alltid jobbigt att missta vänner man tycker mycket om.
Tack så mycket, vad gulliga ni är!
Fia, tack för tipsen, vad gulligt med korten som du och maken skrev! Jag har föstått av dina inlägg på din blogg att du och P. har en underbar vänskap, vad härligt för er, verkligen!!
Annika, ja du, det är inte lätt det här att bo på ett ställe där folk flyttar på sig hela tiden, nya vänner som blir bra vänner...och så vips så är de borta! Och vad konstigt det här att de ena dagen tar så stor plats i ens liv och sedan så ses man inte ens på en massa år (som med din australienska kompis).
Det är så lustigt med denna familjen som ska flytta för de flyttade in i ett hus bara några hus bort från oss och när vi började prata så visade det sig att vi bott nära varandra hemma i Norra Ängby också (fast då kände vi ju inte varandra)...Det som känns skönt är ju att när vi kommer hem på semster så kan vi ju ses.
Våra barn har blivit så bra kompisar och igår så sa min dotter (3,5 år) att hon har en bror och en syster. Men så sa jag att vilka är det då (för hon har ju bara en bror) och då sa hon just dottern i familjen som ska flytta...snyft, jag vet att barn äv flexibla, men jag tycker att det är sååå trist för dem också!
Desiree, du har ju inte bott här så länge så det är ju inte så konstigt att du inte har några super-duper vänner ännu. Det tar ju tid och man ska ju deesutom ha lite flyt och träffa "rätt" människor. Men jag kan säga att jag suktande kollar in dina rese-inlägg ...det är inte illa som en start i ett nytt land, allt det där andra kommer att ge med sig med tiden!
Det verkar vara en period nu då många flyttar. Det jag gjort är collage med alla kul minnen som jag sedan skickar till min väninna som bor i "långt-bort-i-stan". Det är riktigt kul! Sedan ringer hon och vi pratar i timmar om alla "tokerier" vi gjorde den sommaren när vi var 16. Bara ett ex. Men det beror lite på vad jag lyckas gräva fram i mina lådor och samma med henne. Ibland är det bilder , brev eller musik. Så mitt tips är att när det känns lite deppigt så rota bland gamla saker så brukar man till slut sitta och fnissa ganska bra!
Monica!
Är du från Norra Ängby???? Jag är från good old Blackeberg!!!
Katta, kul ide med kollage! Till partyt så hade jag valt ut över 200 bidler på familjen som ska flytta och satt till musik som jag visade på stora tvn, det var liksom deras liv sett ur våra ögon (eftersom det var vår kamera:)...
Annika, nja, jag är ju Göteborgare men eftersom jag har en make från Stockholm som ABSOLUT ville bo i Bromma så slog vi oss ner i Norra Ängby. Vi flyttade dit 2000, så efter att du utvandrade. Måste säga att jag stormtrivdes där...nära dina uppväxt-trakter :)
En liten fuktig tår kommer fram i ögat då jag läser det du skriver, för jag vet och förstår precis vad du menar och hur det känns!
Speciellt som vuxen är det svårt (tycker jag) att hitta vänner som man får det där bandet med, den där riktiga vänskapen som du så fint beskriver. Och att sen se det försvinna...det är tufft. Man intalar sig det blir bra ändå, att man ska hålla kontakten och vi kommer ju träffas bla bla. Visst, man håller kontakten och man träffas och har det bra då. Men ändå, det blir aldrig riktigt så bra som när man hade den där vardagliga kontakten.
Nu blev mitt inlägg väldigt negativt och sorgligt, inte meningen men jag känner mig bara lite halvledsen av faktiskt samma anledning, inte så att nån flyttat eller ska flytta men just saknaden av en gammal vän har känts så tydlig ett par dagar.
Kämpa för att hålla kontakten och som andra skrivit så är det ju enklare idag med internet och all ny teknik.
Kram!
Anne, det var inte alls en deppig kommentar för du har ju helt rätt i att när en vän flyttar så kan man ju inte ha samma relation som förut, framförallt om man funnits där i varandras vardag!
Jag läste ditt inlägg idag på din blogg och föstår vad du menar..jag tror att det kommer att göra dig gott att åka hem till Sverige och fylla på lite med familj- och vänner-tid. Första gången jag åkte tillbaka till Sverige så hade jag inte varit hemma på 2 år och det var härligt att få komma hem och rå om sina nära och kära. Det gjorde det lättare att sedan återvända och fortsätta livet här...
Vet precis vad för vänner du pratar om, det vimlar inte av dem, men det är sådana som drar med en ut och äter när man är deppig över att ens farfar dött, eller kommer förbi och ordnar dunderkuren för sjuka magar (rivet äpple och avslagen cola) när man ligger ensam hemma med magsjuka och som givetvis är där och skrattar och har skoj med vid alla andra tillfällen. De som är så nära att de nästan är en del av ens familj.
Självklart behöver man hela skalan av vänner, de där man bara hör av lite då och då men som alltid piggar upp är ju också bra att ha, men de känns inte lika oersättliga när de eller man själv flyttar till Långtbortistan.
/Cara
Cara, håller helt med dig, om det där med att ha olika kompisar som har olika roller i ens liv. Det finns ju få som är sådär riktigt nära och sedan finns det andra som är kul att ha omrking sig!
Jag blir alltid lika förvånad att jag kan känna sådan enorm närhet till vissa av mina gamla barndomsvänner. Jag har inte bott i Göteborg sedan jag var 21 och ändå så kommer jag tillbaks och vissa av relationerna är sådär underbart nära, fastän vi inte pratat på ett år...det är lycka!
Post a Comment