There's a first for everything...(av gästbloggar-Eva)

Först av allt: tack för alla snälla kommentarer till min premiär-blogg, blev helt tårögd..! Tog ett tag innan inspiration & tillfälle infann sig igen (därav anledningen till att det är just Monica och inte undertecknad som har en egen blogg)

Var hos frissan med vår tvåårga dotter härom dagen. Anledningen var inte bara att vi senaste veckorna klippt av flera dreads som bildats i burret samt att det varit väl många omotiverade snubblingar utan att vi befinner oss i landet som har ALLT-inklusive frisörsalonger för barn. Pedagogiska frisörer tänkte jag direkt-näpp! Bilar istället för stolar, TV skärmar med Happy Feet-filmen rullande, böcker, lekhus... you name it, var som att kliva in på ett medelstort dagis. Felicia hade sån't sjå att hålla reda på ratten, tutan och de spelande böckerna att hon inte ens märkte vuxen-saxen som kapade håret som en annan knappt får röra. Nu vet jag alltså vart problemet ligger när hon motsätter sig min borstning-vi har för liten lägenhet, vi får inte plats med fyra bilar, ett leksakshus och fem skärmar med dansande pingviner...och så säger de att materiella saker inte löser några problem...

Blödig förstagångs-mamma som man är frågar jag försynt om man kan få spara en lock. Denna lock står jag sen lite obekvämt och vevar med och vet inte riktigt var jag ska göra av-lägga i fickan? I plånboken? På Felicias hår och låtsas att den fortfarande sitter där? Vad som helst känns bättre än att stå där som en blödig mamma med VISA kortet i ena handen och hårtestar i den andra...

Då kommer det: Do you want a certificate for that?? Menade han det jag trodde att han sa?? Ett första-gången-på-salongen-certifikat? När det gick upp för mig att detta var dagens sanning kände jag hur löjligt lycklig jag blev. För en ynka dollar skulle den här mannen lösa hela vad-göra-med-locken-problematiken. Plus: att det finns ett diplom bara för detta ändamål måste ju betyda att det funnits en massa löjliga mammor innan mig som tårögda stått och trampat med en lock i handen. Aldrig mer ska jag skratta åt Tyskarna som åker mil efter mil i en varm buss i obygden bara för att få ett diplom som visar att de åkt över polcirkeln, besökt nordkap, trampat i sin första älgbajs... Diplom rules!!! I samma sekund som jag mottog certifikatet såg jag framför mig hur jag skulle rama in det och hänga upp det på ett väl synligt ställe i dotterns rum hemma i Sverige. Jiizz, hur lång tid tar det innan man slutar tycka att allt hon gör första gången helst ska dokumenteras, antecknas & diplomeras?? Flickebarnet är bara två och hon har redan tre bad-diplom (då är det inte förstagångs-events kanske ni tänker nu, men det är naturligtvis milsvid skillnad på första Babysimmet, första miniplasket och första FORTSÄTTNINGSKURSEN på miniplasket...) Och så nu ett klipp-diplom. Tur att man bara är förstagångsförälder en gång- ur ekonomisk synpunkt. Sambon tyckte jag var snudd på onödig när jag kom hem med en baby-tandborste för 70 (SJUTTIO) kronor (med ett otroligt greppvänligt handtag dock, & man måste ju faktiskt få rätt start på tandborstkarriären för att slippa framtida kariesangrepp)

Samma resonemang förde jag med mig själv när jag stod framför Babylands enorma pott-urval, man vill ju gärna att hon ska få en bra start även på den karriären för att slippa framtida....förstoppningar? Lite försiktigt frågar jag några föräldrar som ser betydligt mer föräldra-aktiga ut än jag om råd. Mycket riktigt; de har två-tre barn och konstaterar lite vist att: "En potta är en potta" Naturligtvis! Skrattar jag & smyger lite försynt tillbaka min 300-kronors-potta på hyllan och tar en "mellanklass-potta" Fortfarande obenägen att ta den billigaste, man vill ju ändå känna sig lite på den säkra sidan...

Några veckor tidigare när våren stundade hade jag stått och spanat på ett par coola Nike-dojjor

och såg framför mig hur fräckt dottern skulle springa omkring i dem i sina lika coola, matchande byxor. Naturligtvis frågar jag om råd eftersom det är de magiska FÖRSTA skorna som hon faktiskt kommer gå i och inte enbart sitta och gnaga på. Nike-skorna blev dissade av denna robusta dam i Ecco-tofflor. Istället drog hon fram ett par skor som närmast liknade handikapp-anpassade med rejäla stöd för både häl, vad & trampdyna. Cool eller foträt?? Skulle jag kunna leva med att mitt barn började gå som Forrest Gump bara för att jag ville matcha hennes byxor? (alt. inte lägga ner en förmögenhet på ett par skor lika stora som min ena handflata)

Självklart inte!!! Femhundra spänn fattigare åker jag hem med handikapp-skorna & känner mig som en förnuftig (men rätt töntig & numera fattig) mamma, motivering? Hon börjar ju bara gå EN gång!

Men vad händer OM man skulle få en tvåa och det är en kille, då blir det ju man ju förstagångs-kill-förälder...måste man fortsätta sitt certifierande då?