Som 17-åring drog jag till USA som utbytesstudent. Jag spenderade mitt år, som senior på highschool, lite utanför Kansas City i Missouri.
I familjen fanns 4 barn, där mina värdföräldrar hade med sig 2 barn vardera in i förhållandet. Det var en familj med många problem, men eftersom detta var min andra familj så var utsikterna inte så stora att få byta. Jag bet ihop och lärde mig väldigt mycket under detta år!
Barnen var 11, 13, 19 och 21. Den yngste var en pojke, Jason. Han var en väldigt känslig liten kille, som också hade det tufft på många vis. Två år efter att jag återvände hem till Sverige fick jag budet att Jason tagit livet av sig. Han hade skjutit sig själv i huvudet och dött, bara 13 år gammal.
När jag idag läste en rapport om att självmord hos unga ökar, så var det ju inte konstigt att tankarna vandrade iväg till Jason.
Mellan 2003 och 2004 ökade sjävlmorden hos ungdomar(10- 24 år) med 8% här i USA, den största ökningen på 15 år. 2004 tog 4599 undomar livet av sig. Det är den tredje största dödsorsaken hos ungdomar, efter bilolyckor och mord. Tydligen så är det självmord hos de allra yngsta flickorna (10-14 år) som ökat mest. Generellt är det dock mycket mer vanligt att pojkar tar sina liv, 3 av 4 är pojkar.
Sättet som dessa ungdomar tar livet av sig har också förändrats under de senaste 15 åren. 1990 utfördes ca hälften av flickornas självmord med vapen. Idag är hängning och kvävning de vanligaste tillvägagångsätten.
Man är inte på det klara med varför självmorden har ökat. Det kan ha att göra med att fler unga är deprimerade men att färre använder antidepressiva medel. Experter på området tror dock inte att det är hela sanningen. Frågan är ju helt klart komplex.
Jason hade idag varit 31 år. Men han blev bara 13. Det är så svårt att ens försöka förstå vad som måste ha försigått i hans huvud innan han satte revolvern mot tinningen och tryckte av!
Thursday, September 6, 2007
Fler unga amerikaner tar sina liv
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
9 comments:
Ja detta med att unga tar livet av sig är en tung och mycket komplex fråga. Jag frågade en kompis som jobbar som terapeut vad hon trodde och hon sa att om vuxan bara tog sig lite tid och fanns där för sina barn så skulle siffrorna se helt annorlunda ut, hon anser att unga idag är otroligt utsatta för att de A. inte får vara BARN så länge som de behöver och B. är väldigt ensamma med sina tankar då deras föräldrar inte pratar med dem så mycket som de behöver och det kan kanske stämma.
Nu har jag ju inga egna barn, men jag har ju min guddotter som bor tvärsöver gatan och vi har alltid pratat myckt med varandra. Mina favoritstunder är när vi bara sitter på garageuppfarten och pratar om hur dagen har varit och jag vet att hon gillar de stunderna också. Innan jag pratade med min kompis hade jag dock inte fattat hur viktiga dessa stunder var!
Nu tror jag inte det är det enda problemet som ungdomar idag har, men jag tror nog att det kan vara en del av det.
Så - du var här som 17-åring, jag var här som 15-åring och jag tror det har format mig väldigt mycket!
Jag läste ditt inlägg och rös.
Min erfarenhet som universitetslärare liknar det Fia beskriver. Mina studenter (i 20-årsåldern), oftast barn till extremt välbärgade föräldrar, har blvit lämnade ensamma mycket, eller lämnade med olika hushållerskor och barnflickor. Det är OK att vara för busy för sina barn, och det är OK att ha väldigt höga krav på sina barn.
Och sedan är det alla diagnoser, alla bokstavskombinationer, och alla droger som skrivs ut. Ibland undrar jag om inte reaktionerna bara är normala, men att det inte finns utrymme för normala reaktioner längre så de ges etiketter och medicin istället. Jag har glömt hur många procent på mitt universitet som har en sån diagnos men siffran är staggering.
Fia och Lotta, tack för långa och insiktsfulla kommentarer!
Fia, jag tror det ligger en hel del i det som din kompis beskrev om barns ensamhet, dvs att de kan vara ensamma i sina funderingar, de vill ju, precis som vi vuxna, bli sedda och hörda, men de har inte ritkigt makten (eller ens vetskapen) att se till att det blir så själva! Och alla känslor i ungdomens dagar är ju så stora och starka, ibland överväldigande!
Vad skön relation du verkar ha till din guddotter och vad lycklig hon är som har dig! Jag kommer ihåg när mina bröder var yngre (de är 13 och 14 år yngre, så när de var 10 var jag ju redan över 20),de hade ett sådant enormt behov av att bara prata, om allt möjligt och jag märkte verkligen hur de uppskattade att jag bara lyssnade. Då, om inte förr, fick jag insikten om det enorma behovet hos barn att få ventilera sina tankar och känslor!
Jag läste i flera artiklar om själmordsstatistiken att många självmord skulle kunna undvikas om vi som föräldrar/skola och andra ställen där undomarna håller till skulle kunna se tecknen på att dessa unga mår dåligt och att de är själmordsbenägna.
Lotta, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, väldigt intressant. För visst är det så att värsta märkeskläderna, coolaste bilarna inte kan agera substitut till närheten till ens föräldrar (eller annan vuxen som är där för dem). Och om närheten inte finns, vem ska då se att undomarna har problem/mår dåligt?
Intressant det där med vad du skriver om bokstavsbarnen och vad som är dagens norm. För det måste ju vara oerhört hårt att bli klassad som det ena eller det andra i en tid/ålder då det är viktigt att tillhöra gruppen/normen (om än en liten subgrupp där man som ung känner att man hör hemma). Ja, vad är normalt och varför?
Hemskt att läsa om detta, vad föräldrar nog bör inse att om/när man känner sig redo för att skaffa barn så måste de vara redo att avsätta tid för dessa underbara varelser också.
Jag får ibland dåligt samvete när jag står i dörren kl 06:30 på väg till bilen (och arbetet) och Alicia kommer upp och vill kramas och titta på Dora.
Om vi föräldrar bara insåg vikten av detta med att avsätta tid, så skulle vi nog må så mycket bättre själva också, det TAR 4 ggr så lång tid om barnen skall vara med när man gör ngt (själv så var A med en stund och fixade teakmöblerna så de skall vara klara till nästa "soliga" sommar) men det är bara att inse.
Barnen vill ju så gärna vara med och göra det vi gör och få förklarat vad som görs.
Många föräldrar skyller på skolan, men det är ju vi själva som har skaffat barnen inte skolan som tilldetat dem till oss - vi får helt enkkelt ta vårt ansvar och se till att barnen får tid att vara barn så länge det går, att vara vuxen hinner det med sedan.
Själklart så är det tungt ibland men att uppfostra barn är ingen lek utan ett privilegium!
Mackan
(killen som just köpt en grym radiostyrd bil och erkänner att den var till mig själv :-) )
Mackan, ja, kan inte annat än att hålla med dig. Precis som du säger så verkar det ju konstigt att man sätter barn till världen och sedan inte tar sig tid för dem. Det finns givetvis många som pga ekonomiska svårigheter och annat kanske inte har denna möjlighet, men när man har möjligheten, varför tar man sig då inte denna tid?
Det är inte bara en gång som jag hört äldre generationer som sagt att om det är något de ångrar så är det att de inte spenderade mer tid med sina barn när barnen var små!
Oj vad sorgligt. Men det ligger en hel del i vad Fia säger. Att ta sig mer tid till barnen och finnas där till hands är nog viktigt. Känns så onödigt att de unga tar livet av sig, problemen som är så stora för dem är i slutändan nog inte alls så stora och hemska att döden är lösningen. Men de behöver nog hjälp med att finna perspektiv till sina problem.
Desiree, jo, håller helt med dig!
Jag tror ju att tex i Jasons fall så var ju även tillgång till vapen i hemmet en faktor som man inte ska förbise.
I en artikel om självmorden så skrev de ju just att förändringen i hur ungdomarna tagit livet i sig förmodligen har att göra med tillgänglighet, dvs att det är lättare att ta till sig metoder som hängning och kvävning än tex att hitta en pistol.
Jag satt som "Jourhavande Kompis" på Röda Korset när jag var yngre och det absolut vanligaste orsaken till att barn och ungdommar ringde dit var ensamhet.
Det allra värsta samtalet jag fick hade inget med självmord att göra, det var en tio-årig flicka som var ensam hemma igen för hennes föräldrar jobbade över som vanligt. Det fanns inget jag kunde säga som tröst till henne.
Jag kan bara hålla med om det Mackan skrev om att avsätta tid till barn.
/Cara
Cara, vad beundransvärt av dig att vara en jour-havande kompis. Intressant att läsa om dina erfarenheter.Vad tragiskt att alla dessa barn och ungdomar är så ensamma.
Det är väl också så att fler och fler blir ensamma är en produkt av vårt välfärdssamhälle. Samma problem fanns nog inte förr, med storfamiljen etc. Mina erfarenheter från väst-Afrika visar på samma sak.
Post a Comment