För några år sedan läste jag Jon Krakauers bok Into the Wild som jag tyckte mycket om (jag har även läst hans bok, Under the banner of heaven, som jag starkt rekommenderar för den som är en smula intresserad av mormonerna). Into the Wild är baserad på verkliga händelser och följer en ung man som efter att ha klarat av sin utbildning med bravur, skänker bort alla sina pengar, eldar upp alla sina identitetshandlingar, bryter med sin familj och ger sig ut på en resa, för att leva i ett med naturen och för att finna sig själv, finna ett sätt att leva bortom lögner och konventioner, finna ett sätt att leva i sanning.
Jon Krakauer var fascinerad av Chris McCandless liv och död och efter att historien skapat feta rubriker på början av 90-talet så begav sig författaren ut för att försöka förstå Chris. Han letade upp de människor som varit i kontakt med Chris, läste Chris dagbok, korrespondans med vänner och resultatet blev boken Into the Wild, som nu alltså även blivit film.
När boken kom ut så var det många som tyckte att McCandless var en narcissistisk ung man som dog på grund av arrogans och dumhet. Jag kan, i motsats till dem, se att visst gjorde han misstag men hans resa, resan att försöka finna och leva i sin egen sanning, var något väldigt djärvt. Tyvärr slutade resan i tragedi, en tragedi som jag kan hålla med om hade kunnat avvärjts. Men historien om McCandless griper tag i en och borrar sig fast.
För att vara helt ärlig så tycker jag att filmen är svår att recensera. För den är oerhört vacker, storslagen natur, underbara skådespelare och Emile Hirsch, som spelar McCandless, är helt outstanding. Sanna mina ord, den killen kommer att gå långt! Bara det faktum att Sean Penn regisserade filmen fick mig att vilja springa till bion. Men samtidigt tyckte jag att filmen var alldeles för långsam. Historien, som är så intressant i sig, berättas i ett tempo som får en att titta på klockan och undra hur lång tid det är kvar. Jag undrar om det kan bero på att jag läst boken innan, för båda mina kompisar som var med igår hade båda läst boken och tyckte som jag...
Wednesday, October 3, 2007
Into the wild
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Tack för tipset. Verkar vara både en gripande film och bok. Jag blir verkligen nyfiken på att få reda på mer.
Låter intressant. Jag känner inte alls till den här filmen (hur har jag kunnat missa nåt Sean Penn haft ett finger med i spelet...).
Jag har dock sett delar av en dokumentär som verkar ha lite liknande tema. Den filmen heter Nobody (var uppe hos Dr Phil också) och handlade om en man som lämnade familjen för att leva ett fritt liv som hobo på floden Mississippi, ett liv med naturen och utanför samhället. Den gillade jag inte alls, filmen romantiserade livet och frihetssökandet med fina naturbilder osv men glömde bort att visa att det nånstans fanns en familj, två barn som blivit övergivna av sin ansvarslösa far som lämnat dem för att leva ett liv med naturen och "finna sig själv".
Jag skumläste ditt inlägg för Sean Penn är ju Sean Penn och jag vill leva kvar i tron att allt han rör vid blir guld... Å andra sidan här i South Bay får man ju leta efter en biograf som visar den (eller gå till Santana Row, då, men för min del är det som ett surt äpple det med... kan inte med stället). I alla fall. Kanske jag kan hoppa över den då?
Detta fangade mitt intresse, absolut.
Maste lasa!
A-H
Desiree, jag skulle rekommendera Krakauer, hans böcker är välskrivna och väldigt intressanta!
Anne, jo, just det faktum att Sean Penn regisserade filmen gjorde den ju extra åtråvärd! :)
Jo, jag håller med dig om att om man har satt barn till världen så måste man ta sitt ansvar för dem. Mannen som drog iväg från sina barn gjorde det ju på bekostnad av deras rätt till sin far.
Eftersom boken om Chris McCandless är baserad på andra människors historier och deras möten med honom (och bara delvis på hans knapphändiga dagboksanteckningar) så vet man inte riktigt vad som försigick i hans huvud Klart är att han levde i ett hem som inte var harmoniskt och han upptäckte familjehemligheter som jag tror fick honom att vilja ta avstånd till sina föräldrar. Men i filmen så visar de också att han var nära att höra av sig, men att det kom andra saker emellan. Filmen visar också på föräldrarnas sorg och hans älskade systers frågor om varför han inte hörde av sig. Folk som han möter ifågasätter varför han inte hör av sig till sin familj. Det är en fråga som helt klart tas upp en hel del i filmen.
Lotta, jag skulle nog gå och se filmen ändå. Om du inte läst boken så kanske din upplevelse av filmen är helt annat. Jag har läst fina recensioner...
A-H, du kan låna boken av mig!
Post a Comment