Jag har två små underbara kottar, en flicka som är 4 och en liten kille som snart fyller 2. Efter att jag fött min dotter (här i USA) fick jag 6 veckors betald mammaledighet och jag drygade ut med ytterligare 3 månaders obetald ledighet. Sedan var valet inte svårt för mig. Jag kunde bara inte gå tillbaka och jobba när min lilla tjej var 4 månader. Och jag är lyckligt lottad som hade detta val, för så är det ju givetvis inte för många i detta land. Jag sade upp mig och blev mamma på heltid.
Jag har nu varit hemma i över 4 år och jag har haft så mycket kul med kottarna under dessa år och skapat ett fantastiskt nätverk av vänner som också är/varit hemma med sina barn. Med en make som spenderar mycket tid på jobbet så har det inte alltid varit en dans på rosor förstås och vissa dagar har det känts som att jag skulle kunna byta bort mitt liv på en sekund. Men om jag fått chansen att börja om, då hade jag tagit exakt samma beslut som jag gjorde för 4 år sedan.
För mig har dock en aspekt av det här med att vara mamma varit lite jobbig. Det här att komma från en miljö där man uppmuntras i form av lönehöjningar, bonusar och positiva medarbetare, av en klapp på axeln för väl utfört projekt och nöjda kunder. Till det här jobbet som det innebär att vara mamma. -Jaha, men du får väl belöning genom att se dina barn växa och alla fantastiska stunder du har med dem, kanske du tänker då. Jo, förvisso. så är det ju verkligen, men det finns också en annan sida. För mig.
Min dotter är en sådan där liten flicka som har otroligt mycket energi och det har hon haft sedan hon kunde gå själv. Hon är en oerhört tuff och orädd liten tjej. En tjej som är är poppis bland sina vänner och inte är ett dugg blyg för att skaffa sig nya, tvärtom, hon sätter sig helt orädd bland 8-åriga killar i paken och leker med dem som om det vore den mest naturliga saken i världen (de har kanske småsyskon hemma för de är väldigt tåliga med denna lilla 4-åring). Men hon har också haft lite svårt med att tygla sitt humör, det där fysiska har även fått utlopp i gruff , knuffar och ibland slag.
-Jadu, undra varför ditt barn är så aggressivt?
-Jag är rädd för mina barns säkerhet när de är med din dotter.
- Har du inte lite lösa tyglar på barnen.
-Du kanske ska göra såhär och såhär och sähär och SÅHÄR istället så blir det nog bra...
Och ibland behövs inte ord, en blick kan säga mycket mer...
Nu har min tjej växt till sig, pratar båda språken flytande och använder dem istället för fysiken (oftast). Men jag ser nya mammor i parken som våndas något enormt över att deras lilla barn är så fysiskt och drar till sig nedlåtande blickar från andra snorkmammor och pappor. Och jag lider med dem. Jag önskar att de skulle förstå mig när jag säger att det där kommer att gå över och att det är naturligt. 2-åringar är inte vuxna och vet inte hur de ska bete sig som sådana. Deras hjärnor är inte fullt utvecklade utan tvärtom så händer det så mycket i dem under just dessa år mellan 2-4 år. Inte konstigt att det inte alltid blir som det ska! Och alla är framförallt inte likadana...
Att fröken på skolan säger att dottern har lugnat ner sig så mycket, att hon är duktig i skolan och är så bra på att hjälpa de mindre barnen, det värmer. Kanske extra mycket eftersom jag ju så smått började tro på att jag kanske inte utförde mitt jobb som mamma på ett bra sätt, innerst inne kände jag det inte så men när man får negativ feedback från flera håll, ja, då tar i alla fall jag till mig den och börjar fundera på saker. Eller när hon häromveckan sa till sin lillebror. -Jag tycker verkligen om dig men just nu så vill jag inte att du klättrar på mig (för mig är det STORT för tidigare hade han fått sig en snyting och så hade det varit bra med det).
Jaha, varför brydde/bryr jag mig så mycket om sådana negativa kommentarer? Delvis beror det väl på att jag faktiskt bryr mig om vad andra tycker men också det faktum att det varit mitt heltidsjobb att vara mamma och jag i den rollen fått väldigt lite bekräftelse från andra om att jag gör ett bra jobb, tvärtom...(igen, jag pratar om detta i relation till andra människor, inte i relation till mina barn).
När jag tog upp ämnet till diskussion i Sverige så var det någon som sa, -Jamen, den goda (kritiken) finns där ju ändå, icke-verbal, det är det negativa man pratar om. Och då slog det mig. Sådär funkar inte jag. Om jag ser att något är bra, ja då säger jag det. Så när jag personligen får negativ kritik, då tror jag att det är vad folk tror/tycker. Jag tänker inte att de menar säkert en massa bra saker men inte säger det...
Min lille kille är INTE lika fysisk och aktiv som syrran och istället för att gå fram och gruffa så går han fram till små barn och klappar dem fint på huvudet. Jag önskar att jag kunnat slå hål på min stora bubbla av mamma-kritik lite tidigare...
Thursday, October 18, 2007
Mamma-jag
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
12 comments:
Hej! Jag har precis hittat hit och har kikat runt lite. En himla trevlig blog!!
Jag maste saga att jag kanner igen sa val det du skriver om nar det galler din dotter. Min son ar ocksa valdigt fysisk (han ar 2 ar gammal) och har ett haftigt humor. Han ar ocksa otroligt rolig och det kanns bra att han ar sa framat att han vagar ta for sig men jag har ocksa en tendens att ta at mig nar folk papekar att han ar sa 'vild' (inte ratt ord egentligen men jag kan inte komma pa nagot battre...). Min svarmor sa for nagra dagar sedan att hon tyckte att det var lustigt att jag och Ben som ar tva ratt 'lugna och sansade' personer lyckats fa ett barn med sa otroligt stark vilja. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det... och ar inte alls saker pa att det alltid har med foraldrarna att gora. Jag tycker att Nils har varit viljestark och fysiskt sen han foddes!
Vad kul att få höra lite om dina barn och ditt liv som mamma här. Klart att det är viktigt att även få höra positiva saker och få beröm. Det tror jag vi alla uppskattar mycket och behöver för att kunna ta sådant som är negativt. Din dotter verkar ha utvecklats mycket och blivit en riktigt klok och insiktsfull liten tjej. Det är ju toppen att hon inte är speciellt blyg eller rädd av sig utan ser till att ta för sig av livet.Även om du inte jobbar på ett jobb utan hemma som mamma är ju detta ett jätteviktigt och betydlsefullt jobb med mycket ansvar och dessutom långa dagar och kanske också nätter ibland. Ha en riktigt trevlig helg.
Jag förstår verkligen om man känner det som ett "personligt påhopp" när folk fäller kommentarer om ens barn. Men jag tycker det låter jättefint att du har insett att det faktiskt inte handlar om vad andra tycker och tänker, utan om hur du och ditt/dina barn fungerar. Även om man självklart kan bli både ledsen, arg och frustrerad av vad andra häver ur sig.
Tycker också att det låter som om din dotter verkligen har utvecklats fint! Jag menar, det är väl ändå rätt vanligt att små barn typ 1,5-3-åringar faktsikt inte har så mycket "insikt" utan är allmänt egocentrerade och har svårt att känna eller förstå empati med andra. Är inte detta mer eller mindre vetenskapligt bevisat??? Jag tycker inte alls det låter som om din dotter är ovanligt "sen" eller så, utan det känns mer som om att hon har en mycket utagerande personlighet, och detta kan ju utvecklas till en för- eller nackdel precis som ALLA personligheter. Och i din dotters fall tycker jag det låter som om hon helt klart kommer använda denna sida hos sig själv till sin fördel! :-)
Visst tar man det högst personligt när ngn kläcker ngt om ens barn...Det kan inte hjälpas. man vet att man inte ska bry sig, men det är inte så lätt.
När K var med dramagruppen i NYC i april tog en av dom andra mammorna hand om henne (sann stage-mom btw). Jag hängde inte med på den här resan. Gruppen var i NYC i fyra nätter. Den här mamman hade klankat en del på K framför dans och dramalärarna..."se vad fult hon går, hon går inåt med tårna, hon borde dansa balett". Det var en kommentar bland många...Och K var ju tio år i våras, vad trodde hon, mamman? Att jag inte skulle få veta vad hon sagt??? Otroligt...
En del vuxna är så otroligt DUMMA och klumpiga.
Och sen har du ju rätt i det där att man får lite feed-back som hemma-mamma. Men jag ser det som så att jag ger K det bästa som finns: tid och språk.
Vad roligt, Monica, att det gått framåt så mkt för din dotter. Hon verkar vara en stark tjej med huvudet på skaft.
Tack för alla fina kommentarer! Ni är verkligen för goa!
Millan, vad kul att du hittat hit:). Jag har sett dina kommentarer på andra bloggar så du känns inte helt främmande :)
Millan, jag brukar inte skriva om så personliga saker på min blogg, men jag kände att jag ville skriva av mig om just detta. Och jag är glad att jag gjorde det...
Jag kan säga att idag hade jag hanterat situationen helt annorlunda...dvs om någon börjat kommenterat på min lillkille. För jag har sett min dotter utvecklats på ett väldigt positivt sätt och fast än att andra påpekade att de tyckte hennes beteende var onormalt, så kände jag verkligen innerst inne att det inte var så. Jag blev bara påverkad av kritiken och klumpigheten med vilken kritiken framfördes.
Men man ska ha klart för sig att de flesta faktiskt inte menar något illa. De bara förstår inte vad deras kommentarer har för påverkan på en. Så jag har faktiskt gjort så att jag sagt till när jag tyckt att det varit jobbigt, att det där tycker inte jag är ok! Och det hjälper ju faktiskt, för det får dem som på olika sätt fällt negativa eller "hjälpsamma" kommentarer att förstå hur du känner.
Jag är säker på att Nils är en superhärlig liten grabb och att han har mycket energi, ja det kommer han att ha nytta av längre fram i livet, helt klart! Gör inte som jag och ta det personligt, det leder inte till något annat än att du själv mår dåligt. OCH om du någonsin känner dig less på kommentarer eller annat, hör av dig till mig, för jag förstår...VERKLIGEN!
Desiree, jag tror att det var där som skon klämde, det som du beskriver om såväl positiv som negativ feedback. Jag tyker inte att jag behöver en massa beröm för att jag gör det som jag vill göra, dvs ta hand om mina barn, MEN jag tyckte att det ett tag blev så mycket negativt och att det då blev så tungt, just det här ifrågasättandet av sina egna insatser.
Trevlig helg på dig med!
Saltis,jo, du har så rätt. Det är ju klart att ingen annan ska definiera ditt barn (eller dig själv heller för den delen). Jag tror att det är viktigt att stå upp för barnet. Och att alltid använda positiva termer i referenser till sina barn. Folk som sa att min tjej var aggressiv, jag sa att jag kallade henne "spirited". Ett litet barn på 3 år ska inte behöva höra från någon att det är aggressivt. Det negativa kan bli en själuppfyllande profetia.
Visst, Saltis, du har även rätt vad beträffar att detta utåtagernade är något naturligt för (vissa)små barn. Jag gick och snackade med en kvinna på ett ställe som heter Parents Place när en kompis hade givit mig feedback som jag faktiskt inte klarade av att höra. Kvinnan sade att dotterns beteende inte alls var onaturligt, tvärtom...
Annika, jag kommer ihåg när du skrev om det där om K och hennes resa. Jag blev helt förfärad över att en vuxen kan vara så osmidig med ett barn. Och i den åldern som K är i så är de ju så stora så de förstår och tar till sig kritiken, usch!
Du har så rätt om att det hemmafruar/män gör är fantastiskt för barnen. Och vi gör det ju för att vi vill göra det. Jag känner en oerhörd glädje över att få ha varit hemma med barnen så länge, jag ångrar det inte en sekund, tvärtom!
Jag forstar exakt vad du menar, Monica! Det ar sa svart att vara just _mamma_ och att inte lata sig paverkas av vad andra tanker tycker och sager.....Sa himla svart.
Varfor tvivlar vi pa att vi ar de basta mammorna? Klart att vi ar det. Bara detta att du funderar och tanker och undrar hur du ska kunna hjalpa just ditt barn att utvecklas pa basta satt innebar faktiskt att du ar den basta mamman for din dotter. Du tanker efter och du gor allt som star i din formaga och det ar mer an gott nog.
Jag blir sa upprord pa att folk i gemen bara uttrycker sig nar det handlar om negativ kritik! Varfor? Fragar jag mig.
Det borde val vara sa mycket lattare att beromma, beundra och bli imponerad av manniskor!? Och att gora det verbalt!
Du ar bast Monica och hade jag kunnat sa hade jag givit dig en fet loneforhojning samt en megabonus!!
:)
/A-H
Jag kom pa en sak jag glomde ta upp.
Jag tanker valdigt likt dig, Monica, nar det galler kritik och vad folk sager och inte sager.
Om jag t.ex. varit hos frissan och fatt en ny frisyr sa ar jag givetvis spand pa vad andra kommer att saga och vilka kommentarer jag kommer att fa. Naturligtvis hoppas jag pa positiva sadana men om allt jag hor ar: Nada plus en och annan kommentar innehallande s.k konstruktiv kritik...............sa tvivlar jag mycket pa att nagon pa hela jorden tycker att jag ar fin i haret. 90 % tycker t.o.m sakert att jag ar apful.
Men da glommer jag de som antagligen? troligtvis? tycker att jag ar fin men som later det stanna vid tanken.
Varfor da? For att de inte orkar saga det eller for att de "blir fulare i haret" om de verbalt uttrycker att jag ser fin ut?
/A-H
A-H, tack för dina fina kommentarer. Och jag tackar och tar emot löneförhöjning och bonus med öppna armar ;)
OCh visst, jag håller helt med om att det borde vara lättare att ta till positiva kommentarer än negativa. Eller åtminstone försöka ha en sansad balans. Och istället för negativa kommentarer kanske ägna sig åt konstruktiv feedback istället.
Och vad gäller min dotter så är det ju faktiskt så att mina vänner också varit ett oerhört stöd när jag fått negativ kritik. De närmsta har ju alltid varit där och peppat, och det är ju ovärderligt!
Jag tror att vad jag egentligen ville få ut av mitt inlägg var att dela med mig av mina erfarenheter och att kanske nå ut till någon som faktiskt känner eller känt likadant. Jag har bara de senaste veckorna peppat 2 mammor i parken som ursäktat sina bångstyriga små killar...och jag märkte att det verkligen hjälpte!
Igen, tack för dina fina kommentarer!
Monica, vad roligt att höra din berättelse. Visst är det känsligt det där med barn och deras beteende. Jag tycker ofta att folk förväntar sig att barn ska kunna bete sig som små vuxna - inte bråka, inte tjafsa, inte lösa konflikter med en snyting, inte bete sig som barn helt enkelt.
Och det är ju när de är jobbiga som man verkligen behöver bli peppad - ett par gånger när jag har flugit ensam med mina tre högenergiska barn och snälla människor sagt snälla saker när jag har varit som tröttast, så har jag nästan börjat grina för att folk faktiskt fattar att det är precis det jag behövde höra just då, inte något snörpigt och surt om bråkiga barn. Och det behövs så litet, bara någon som säger "vilka fina barn du har och vad bra du gör det" fast de just då är ganska gnälliga och vilda kan få mig och vilken förälder som helst tror jag, att ta nya tag när det är som jobbigast.
Omvänt så fick jag en komplimang av en äldre tant en gång på en kortare flygning när mina ungar för en gångs skull knappt rörde sig ur fläcken och knappt sa ett pip. "Vilka duktiga och snälla barn du har" tyckte tanten gillande och jag hade velat säga till henne att det inte handlar om att de är duktiga och snälla, och framför allt inte att de skulle vara dumma och elaka om de inte hade betett sig "ordentligt". Men det sa jag förstås inte, jag sa bara tack tack och log.
Ing, jo jag tycker att det är bra konstigt att folk itne förstår det här med barns barnabeteende. Och som med allt annat här i livet så skadar det ju inte med lite sympati och empati istället för att döma och kritisera.
Och visst, det är ju så att när man är som mest stressad/känslig verkligen mår bra av andras förståelse!
Jag kommer så väl ihåg när jag en gång flög till Sverige med min dotter som då var ca 21 månader och jag var dessutom halvägs in på graviditeten med tvåan (OCH hade dottern i knät). Jag satt där och försökte fixa välling medan jag hade dottern i famnen (vilket ju inte är så lätt) och höll på att svettas ihjäl medan den norska familjen som satt brevid mig inte ens sa pip. Då kom en amerikansk kvinna fram (som satt flera rader bort) och frågade om jag behövde hjälp och jag började nästan lipa...av tacksamhet!
Hej! Visst är det känsligt när folk hela tiden påpekar vad som är bäst eller inte bäst för ens egna barn. Bra att du Monica kan se vad det är som är bra och att du nu får lite bra feedback tillbaka. Över lag har folk väldigt mycket åsikter om än det ena och än det andra så det är klart det är lätt att börja ifrågasätta sig själv. Men som sagt så tror jag det är viktigt att lita på sin egen förmåga och försöka att se att det andra säger är deras ÅSIKTER OCH EN ÅSIKT ÄR JU INTE EN ABSOLUT SANNING, ELLER HUR? Jag menar inte att det är lätt, men det kan vara bra att tänka så utan att värdera allt. Visst är det ändå retligt att folk kan tycka så himla mycket hela tiden, och jag som inte ens har frågat liksom. Ja, underlig värld vi lever i. Vissa människor vill nog ALLTID Tycka en massa saker hela tiden och då är det bra att se hur deras ord liksom flyger iväg- hej då! Kram Susanne...
Susanne, du är så himla klok! Och jag tror att det där med att faktiskt ta åt sig av andras åsikter är ju något som måste bortarbetas - precis som du skrev - hejdå med dem! Att ta till sig sansad konstruktiv YES, att ta till sig andras obalanserade åsikter- NEJ!
Post a Comment