Vilda barnet (som är sådär 3.5 år) sitter i parken och får syn på en liten flicka som har ett jättefint hårspänne. Hmm, det där vill jag ha, tänker hon och går fram och tar det från den lilla flickan som börjar gråta och ropar på sin mamma. Vilda barnet tycker sååå mycket om hårspännet så hon springer väg och sätter det i sitt hår.
Vilda barnets mamma sitter och tjatar med en kompis så hon märker först inte vad som sker...men så ser hon lilla flickans mamma gå fram till vilda barnet med världens suraste min och säger -Ge hit hårspännet (samtidigt som hon pratar i sin mobil). Vilda barnets mamma får eld i baken och springer till vilda barnet och säger -Men så där kan du ju inte göra, nu får du gå och lämna tillbaka hårspännet till lilla flickan. Vilda barnet tycker INTE att det är en bra ide så mamman får övertala henne att lämna hårspännet...vilket hon till slut motvilligt gör. Vilda barnets mamma ber så mycket om ursäkt (och ber vilda barnet göra det också) och talar om för vilda barnet igen att hon absolut inte får ta andras saker utan att be om lov. Under hela tiden ser lilla flickans mamma ut som att hon skulle vilja klappa till vilda barnets mamma.
När vilda barnet och mamman vänder sig bort för att fortsätta vad de tidigare höll på med så säger lilla flickans mamma till lilla flickan -Jag ska försvara dig och se till att det vilda barnet inte kommer nära dig igen. Vilda barnets mamma tycker att det är en onödig kommentar och säger till lilla flickans mamma att -Vi har ju bett om ursäkt, räcker inte det? Lilla flickans mamma svarar -Men hon tog ju lilla flickans hårspänne! Hon tar tag i lilla flickan och går ifrån parken.
--------------------
Ja, vad kan man säga. Vilda barnet ska givetvis inte springa och ta hårspännen från små flickor. Men hur kan hon bli bemött med sådan brist på empati? Det kan tyckas vara en liten bagatell, en ointressant incident i en lekpark. Men är det? Om vi inte kan uppbringa en tillstymmelse till förståelse för ett litet barn i en lekpark, kan vi uppbringa den någon annanstans? Om vi i det lilla, enkla mötet har så mycket ilska och inte kan förlåta och försöka förstå...hur beter vi oss när våra handlingar och beslut faktiskt påverkar krig och fred, liv och död?
Saturday, February 3, 2007
Krig och fred i lekparken
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Dessutom så påstår sig lilla flickans familj säkert vara kristna (eller nån annan religon). Var det inte nåt med att vända andra kinden till, behandla andra som du själv vill bli bemött etc. etc.
Personligen mår jag illa varje gång hör en (ofta konservativ) kristen bekänna sin gudfruktighet (Bush) samtidigt som dom laddar om vapen/visar sitt hat/intolerans. Är en präst så knäpper han väl istället upp bältet framför en minderårig...
Rapport från skenhelighetens förlovade land...
/Mikael
Oavsett vem som har rätt eller fel så uppstår dessa situationer ofta pga brister i komunikation.
En annan faktor är att vi väldigt ofta fokuserar på vad andra har/gör för fel och brister när vi nog skulle kolla vår egen garderob ibland - några spöken?
Keep up the good work Moni
/ Mackan
Vad bra att du argumenterade emot! När det gäller små barn så tycker jag faktiskt att man får acceptera det mesta, om man bara ber om ursäkt och gör klart för det "felande" barnet att man inte får göra så. Det är liksom inget att göra åt, ALLA ungar gör mer eller mindre knäppa grejer emellanåt, nästa gång är det den andra mammans unge som tar någon annans hårspänne eller något annat.
Jag råkade ut för något liknande på flyget en gång, när mina små juveler bankade litet för mycket på sätet framför dem. Inga ursäkter och förklaringar i världen hjälpte (jag fick inte sitta tillsammans med dem av säkerhetsskäl eftersom jag reste ensam med tre barn, helt märkligt, men det är en annan historia) och till sist blev jag fly förbannad och hamnade i ett riktigt gräl med tanten i fråga. Inte alldeles likt mig, men efteråt var jag så nöjd att jag inte bara tog emot hennes dåliga humör utan sa ifrån.
Post a Comment